I går skrev Lars ett sms till mig och frågade om han kunde jobba i dag. Jag skrev att det tyckte jag inte utan att han väll behövde vila och det vore trevligt för mig om han va hemma.
Jag förstod att det inte va populärt ...
Å fick självklart höra det i går kväll och i dag.
Nu i kväll kom han å drog upp det igen. Han kunde inte leva såhär längre.
Jag kunde inte bestämma om han skulle jobba eller inte.
Jag försökte förklara att det va dör hans skull, han är ju så trött.
Men det va fel! Vad jag än säger eller gör är det fel.
Jag är så jävla misslyckad på alla sätt.
Han tycker jag varit sur och konstig länge. Försökte förklara att jag mår dåligt just nu o varför ( till viss del) han visar ingen förståelse .
Jag vet inte längre hur jag ska göra !!
Jag blir nertryckt till plattad med jämna mellanrum.
Min ork är slut.
Jag önskar att jag inte vaknar i morgon. För jag är en verkligen usel människa.
Jag önskade jag vågade gå ut å sätta mig på vägen å bli överkörd men det vågar jag ju inte. Å jag vill ju ändå finnas för mina barn. Men jag vill ändå försvinna. Jag är ju ändå bara dålig.
Kl är nu tio i nio och Lars läser för Effi. Undra om han ska tiga när han kommer ut här till soffan eller han ska fortsätta gå på mig och påpeka alla fel jag gör?
Vilket som är hemskt. Ångesten kommer krypande å jag får tungt att andas.
I dag har jag sorterat å vikt alla lakan å påslakan å dukar. Ordning å reda!!
Dammsugat. Packat upp och tvättat all tjejernas tvätt.
Har badat o tvättat håret, fönat å plattat.
Dammsugat å torkat av i bilen, jo det e sant😋!!!!
Alex kom in om på ett snabb besök, det glädje mig.
Lars har grillat och han Effi Linnea och hennes vän Wilma åt.
Nu har dom stora tjejerna kört till Båstad.
Jag har precis varit ute och stängt in hönorna och gett kaninerna mat. Mysigt. Skönt att va där ute å pyssla.
Jag vill lysna på min ljudbok men då Lars tog upp det och tyckte typ det va störigt tappade jag glädjen med det å får väll vänta till han sover eller inte är hemma.
En liten bit av mig dör varje gång det blir såhär å nu är där snart ingen bit kvar som kan dö.
Jag går i samtal för att ta tag i mig själv peppa mig själv o förändras å förbättras. Men det krasar går sönder som ett glas som trillar i golvet. Jag känner mig obehaglig i kroppen å obekväm och väldigt väldigt ledsen.
0 kommentar(er)
